duktighet
januari 8, 2009
Jag känner det ibland. Jag stressar lite för mycket, övar lite för mycket och glömmer bort att umgås. När jag sedan kommer hem tänker jag på skalor, stycken och intonation. Kort sagt: jag är en sjukligt duktig fagottist.
Så plötsligt så stannar man upp och känner att man glömt sig själv nånstans i mellanspelet. Och inte bara har man glömt sig själv, man har också glömt varför det är kul att hålla på. Man gör det man ska, inget mer.
Jag gör så rätt ofta om jag ska vara ärlig – Identifierar mig lite för mycket med att spela fagott så att övningen inte längre är ett medel eller en process,utan något man gör utan att ifrågasätta. Utan att fråga sig själv nånting alls
Det är farligt att mata sin duktiga sida för mycket. Den blir för stor, och till slut kan man inte förhålla sig till en uppgift utan duktighetens infallsvinkel. Är det inte där nånstans ens arbete förlorar sin själ?
januari 14, 2009 at 10:05 f m
Hej limpan!
Håller fullständigt med! Det är livsfarligt att mata sin duktiga sida för mycket! Prestation och prestationsångest är ett djävla gissel. Det är en knepig uppgift att hitta nån form av balans. Svårt att jobba lagom och svårt att vila/fröjdas lagom!
Hur som helst….Det du skrev fick mig att tänka på följande dikt:
”Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt med flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig inget bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
En man skrev till Poul Bjerre
och bad om en ”hubnotisk sömn”.
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse….
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare
än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när den korsar det öppna fältet.
Försök!
Var inte rädd.
”Dikten ”Hypnos för människoharar” från ”Dikter i urval” av Werner Aspenström
Kolla även in dikten ”Du och jag och världen”
Kram!
april 6, 2009 at 12:37 e m
Utan tvång
som tallen fäller kotte
gör det du ska göra
//GussePusse