Le inte, men visa tänderna
januari 6, 2009
Han tog rådet bokstavligt. ”Le inte, men visa tänderna” hade hon sagt. Vad kunde man läsa ur det? Han bestämde sig för att testa på någon, men det fanns inte en människa så långt ögat såg. Eller vänta! Där! En man stod i ett gathörn längre bort, nonchalant rökande en morot.
Han ansträngde sig till sitt yttersta för att se normal ut, men inom honom bubblade förväntningarna som brinnande frityrolja. Ungefär tio meter ifrån morotsmannen skred han till verket. Blicken fixerad på mannens ögon och läpparna smakfullt tillbakadragna.
Under en kort sekund ramlade ett perplext uttryck över mannens ansikte. KATASTROF! Förlust. Ett misslyckande i det att vara människa! Men sekunden, som varade ymnigt, tog slut och mannens ansikte mjuknade. Läpparna drogs tillbaka och visade morotens hela blast. What a blast!
Uppmuntrad av segern gick han vidare och bemötte Stockholm med sina tänder. Vissa beakade nihilistiskt inte alls hans närmanden, men känslosvallet efter sådana bemötanden blev mindre och mindre då den överrumplade majoriteten faktiskt grinade tillbaka.
Det hela fortskred väldigt fint: Han visade tänderna för gubbar på parkbänkar, röda gubbar, kvinnliga gubbar, barngubbar, gravida gubbar, sega gubbar och andra gubbar.
När dagen sedan avlidit gick han hem. Lite tryggare i hur han skulle mota allmänheten.
