Badminton är satan, men idag är en bra dag

Jag har idag spelat badminton i strålande solsken. Det var skönt när det väl hände, och jag kände mig som värsta sportidioten som stod och spände sig. Hur som hippt så är det inte lika skönt. Jag kan nämligen inte gå i trappor längre. Utöver denna obekvämlighet kan jag inte heller se på något sätt graciös ut när jag sätter mig eller ställer mig upp. Hela mitt ben- och rövparti är nämligen gjort av smärta.

Idag är ändå en bra dag. Jag var på partaj utomhus igår, och även om det bitvis var lite obekväm stämning måste jag säga att jag njöt av det. Det dök upp en puma som hette Amanda. Det blev allsång, dock inte i konstmusikalisk tradition. Hon var en sån där glädjespridare som man ibland stöter på. Man kände sig sedd och viktig även om så kanske inte var fallet. Jag pratade väl som vanligt bara om mig själv.

Det är lätt att bli kär i minnen, men till slut är dom bara ord. Nu ska jag nu sova så att jag inte vänder mitt dygn åt helvete.